Beppe Singer – ”Min lärare fick se ut som en lila smurf hela dagen”

Han är kanske mest känd från SVT’s Hjärnkontoret där han varit programledare, men har även skrivit experimentböcker och är hjärnan bakom Viaplays julkalender ”Det stora experimentet”. Vi talar såklart om vetenskapsproffset Beppe Singer. Kunskapstidningen har träffat honom för en inspirerande och rolig pratstund. Vi pratar om vägen från lärarjobbet till TV-rutan, varför han alltid bär hatt och om experiment som gått helt galet.

 

Hur kom det sig att du blev programledare?

– Min kompis smygfilmade mig när jag var lärare och höll en av mina lektioner. Sen skickade han det till SVT som just då sökte ny programledare till Hjärnkontoret. Jag fick komma till Stockholm och göra ett slags prov där jag fick svara på frågor och visa hur jag förklarar saker. Det påminde mig mycket om mitt lärarjobb så jag behövde inte låtsas att vara någon jag inte redan var. Istället för att ha 25 elever så hade jag plötsligt 500 0000 elever.

Vad var ditt drömyrke som barn?

– Jag skulle bli rockstjärna! Jag har spelat trummor sedan jag var liten. Men det blev aldrig riktigt så. Det kan vara svårt att betala räkningarna som rockstjärna om man inte är jättebra för då får man ju massa pengar när man spelar.

Har du alltid varit intresserad av vetenskap?

– Nej inte alltid men när jag var riktigt liten älskade jag vetenskap. Jag var nyfiken på hur saker och ting fungerande och skruvade isär dem för att titta hur de såg ut inuti. Mina föräldrar hatade det för jag kunde aldrig skruva ihop dem igen. Men i tio års åldern började plötsligt det som varit roligt att skrämma mig.

Varför skrämde det dig?

– För att då blev det istället en tävling i skolan om vem som hade alla rätt på proven och det handlade inte längre om att vara nyfiken och glad.

Det måste ha känts jobbigt?

– Ja, jag kände mig dum i huvudet för att jag inte fattade allt som min lärare försökte lära mig och jag kände att alla andra var mycket bättre än jag var. Men det var inte för att jag var dum, utan för att jag var rädd att göra fel. Men flera år senare så träffade jag en mattelärare som hjälpte mig att våga lita på mig själv igen. Dessutom såg jag ett skithäftigt program på tv som hette CSI där de löser mysterier och jagar tjuvar med hjälp av vetenskap. Då tänkte jag att en sån vill jag bli, och började gilla vetenskap igen.

Har det hänt någon gång att ett experiment gått riktigt fel?

– Ja! På universitetet skulle jag försöka bygga ett jättesmalt rör som man kan använda sig av när man forskar inom medicin och sjukdomar. Tanken var att det skulle kunna rinna vätska igenom röret och det var svårt att bygga för det skulle verkligen vara jätte-jätte-smalt. Jag höll på i flera månader och tillslut fick jag det att fungera! Då blev jag jätteuppspelt och sprang och hämtade min lärare för att visa honom. Istället för vatten som ju är genomskinligt använde jag mig av en superlila vätska för att demonstrera. Jag tryckte på knappen som pumpade in den lila vätskan genom det tunna röret och helt plötsligt sa det bara pang! Den superlila vätskan flög rakt upp i lärarens ansikte. Den gick inte att ta bort och han fick se ut som en lila smurf resten av dagens lektioner. Det var pinsamt…

Fy vad pinsamt! Men fick du röret att fungera tillslut?

– Nej, det fick jag faktiskt inte men jag fick toppbetyg på arbetet ändå. I vetenskap lär man sig mest när saker och ting inte fungerar. De som verkligen vill vara med och skapa framtidens uppfinningar ska veta att man måste våga göra fel för det är när man gör fel som man lär sig.

Vilka bra slutord! En sista fråga bara – Varför har du alltid hatt på dig?

– För att det är min grej. Jag bar alltid hatt när jag var lärare också, till och med i klassrummet. Så på mina lektioner fick eleverna ha kepsar och mössor på sig!

 

 

Text: Jessica Åkerblom